Historik

För den som är intresserad av en utförligare historik så finns den att läsa här nedan:

MC-Bil Klubben har varit igång sedan början av 80-talet och är nu en fristående MHRF-ansluten klubb.
Vi är nu drygt 350 medlemmar och de flesta av oss äger minst en trehjulig mc-bil eller någon liten fyrhjuling på max 425cc.
Om du vill veta lite mer om hur det hela startade så kan du läsa vidare här nedan.
Följande kapitel är utdrag ur våra jubileumstidningar från 10- resp 20-årsjubileerna. Vår ordinarie klubbtidning heter Bubblan så jubileumstidningarna har då fått heta Jubblan.

MC-BILKLUBBENS HISTORIA

 Av Lars Gustafsson och Järker Tenggren

Det var i Trollhättan, i början av 80-talet, som historien har sin början. Huvudrollsinnehavarna i denna berättelse heter Järker och Lars och var till att börja med helt ovetande om varandras existens och intressen.

Järker och Lars hade vid den här tidpunkten tagit steget in i mc‑bilarnas värld, efter att båda haft ett väl förankrat motorintresse rörande allt från Husqvarna Rödmyror till Jänkebilar.

På var sin sida av den lilla staden kämpade två ensamvargar med var sin mc‑bil. Ljuset frän garagen kunde skymtas i springorna mellan garageport och karm, till långt fram på nätterna. De var två målmedvetna killar som hade en sak gemensam: De skulle nämligen renovera Sveriges enda kvarvarande mc‑bil. Det var vad de i alla fall trodde. Inte kunde någon annan vara så fullkomligt vettlös att han offrade både tid och pengar på en så pass udda tingest.

Snart blev dock båda varse att det förhöll sig helt annorlunda. Genom folks nyfikna blickar och motortidningars artiklar kunde de ana att det förekom ett långt vidare och större intresse än vad de vågat drömma om.

Det var vid denna tidpunkt som idén till att samla likasinnade inom en klubb, formades i Järker och Lars tankar. Medan Lars skruvade vidare på sin engelska Isetta och Järker på sin Trojan växte sig funderingarna allt starkare, men fortfarande var man ovetande om varandras existens.

Järker hade vid det här laget kommit i kontakt med Anders Johnsson (Messerschmitt‑klubbens grundare) och tillsammans med honom börjat diskutera ett eventuellt samarbete och utvidgande av hans klubb.

De möttes på Södertäljemarknaden 1982, för att där diskutera vidare kring idén. Men utan att ha kunnat

charma Anders, åkte Järker hem, för att om möjligt fundera ut andra lösningar.

Kontakt togs med MHS och de var genast med på idén till ytterligare en sektion för övriga mc‑bilar. Järker blev lovad fullt stöd frän deras sida.

Samtidigt hade Lars fördjupat kontakterna med de engelska och tyska Isetta‑klubbarna och på så vis blivit ytterligare uppmuntrad när det gällde en klubbstart. Men liksom Järker kände Lars att det var ett för stort steg att ta ensam.

Klubbfunderingarna avtog något och planeringen gick på lågvarv. De nu tätare kontakterna med de utländska klubbarna gjorde att Lars kände ett stort behov av att förbättra kunskaperna i det engelska språket. Likadant var det för Järker. Efter att ha plöjt igenom all svensk litteratur i ämnet mc‑bilar, återstod endast det utländska materialet. Skall man ha någon som helst behållning av detta, så är det väl bäst att börja läsa språk på kvällarna, resonerade Järker.

Det var nu som saker och ting började falla på plats i den lilla staden. Järker och Lars anmälde sig samtidigt till en Kom Vux ‑kurs i engelska. Varje måndag‑kväll mellan 18 och 20 skulle nu två mc‑bilintresserade ynglingar, ovetande om varandra, förenas för att studera det engelska språket.

Frågan var nu hur lång tid det skulle förlöpa, innan det gick upp för dem att de hade en frände alldeles inpå livet.

Här går nu meningarna något isär, men om kontakten mellan de båda togs under första eller andra kvällen är av mindre historiskt värde.

Hur som helst så var det Järker som tog initiativet till samspråk när Lars under en rast stod och bläddrade i en motortidskrift. Samtalet lär ha startat med följande ord:

-     Intresserad av bilar?

-     ‑ Jovisst!

-     Äldre bilar, eller ... ?

-     ‑ Det är både och.

-     Du kanske grejar med bilar?

-     ‑ Jodå, det händer.

-     Har du något hobbyfordon?

-     ‑ Jodå, det har jag allt...

Här drog Lars litet på svaret. (Litet genant att behöva avslöja att veteranbilsintresset inskränkte sig till något så banalt som ett trehjuligt ostkupeliknande fordon.) Men med en ansats fick han ur sig att det rörde sig om en Isetta och att renoveringen av densamma befann sig i slutskedet.

Fem minuter efter avslutad lektion befann sig de båda unga herrarna i Lars garage och begrundade renoveringen. Nu var kontakten tagen och ett febrilt samarbete startade med engelsk‑kursen som bas. De första riktlinjerna tog snart form och innan första terminens slut, var Mc‑bil Klubben både grundad och i full gång. Detta var vid årsskiftet 1981 ‑82.

Plötsligt hade allt gått så fort (likt den berömda ketchupflaskan) och målet att samla ett 50‑tal medlemmar hade uppnåtts redan efter ett par månader.

Mc‑bil Klubben hade sett dagens ljus tack vare två vilsna själars möte och ett lidande engelsk‑betyg. Resten känner ni till...

Järker och Lars vill här ta tillfället i akt att rikta ett varmt tack till MHS styrelse och medarbetare, som från första början stött dem och deras idéer.

MESSERSCHMITT-KLUBBENS HISTORIA

Av Anders Johnsson

Nuvarande MC‑BIL‑KLUBBEN har en stamtavla med två grenar. Största grenen föddes nere i Trollhättan i början av 80‑talet och en något mindre gren föddes 1978 i Fagersta. Det är den senare som här kommer att beskrivas av Messerschmitt‑åkaren Johnsson.

Det började med ett upprop i ett par motortidningar och mina första planer var faktiskt att dra igång en klubb för alla sorters trehjulingar. Men av de 14 första som hoppade med så var det 12 Messerschmittar och två Heinklar. Tack vare medlemskap i MHS så fanns möjligheten att få starta klubben som ett märkesregister och därmed minska det byråkratiska krånglet till ett minimum.

Registret kom att heta Messerschmitt‑klubben och det innebar att Heinklarna blev hemlösa. MHS gav ett bidrag till driften så de första åren var det alldeles gratis att vara medlem.

Träffades gjorde vi till att börja med på MHS på Mantorp och 1982 hade vi den första Ålands‑träffen tillsammans med Finska Dvärgbilsförbundet.

Klubbtidningen hette Messerschmitt-Blaskan och den utkom med synnerligen ojämna mellanrum. Det senare får jag skylla på att jag är född i vädurens tecken. Jag är ett levande bevis för vädurens förmåga att ge sig i kast med för många saker samtidigt och ha svårt att få någonting helt färdigt.

Men 12 tidningar hann det i alla fall bli. Och till den senare hälften av upplagan tillkom det en hjälpredaktör som kryddade tidningen med många fina alster. Hans namn: Göran Hellsin.

Tidningen framställdes med stencilering/fotokopiering hemma i Johnssons kök och bildkvaliteten blir ju inte speciellt bra med dessa metoder. Och riktig tryckning var inte ekonomiskt möjligt med en upplaga på 200 ex.

Inte heller Bubblans bildkvalitet var något att skryta med på de tidiga årgångarna, så någon kom med förslaget att göra en gemensam klubbtidning. På det viset skulle vi komma upp i en upplaga som gjorde det möjligt att få den proffstryckt.

Följden av detta blev att vi även tog oss en funderare på varför vi skulle fortsätta att driva två parallella klubbar. Vi kunde inte hitta någon vettig anledning till att fortsätta med detta, så det blev ett “giftermål” vid årsskiftet 87/88. Ytterligare en fördel var att vi blev fler personer som delade på arbetet med klubbtidningen.

Funderingar fanns på ett namnbyte för att markera att det var två klubbar som hade gått samman. Men vi kom fram till att MC‑BIL KLUBBEN är det bästa namnet eftersom även Messerschmitten är en mc‑bil. Många oinvigda har fått för sig att det är tvärt om.

Visst har man många gånger fått höra kommentarer i stil med: “Morfar hade också en Messerschmitt men den gick man in i framifrån”. Sådana kommentarer lär väl också ha drabbat ägare till Vespa, Jeep och T‑Ford.

Klubbens logotyp ändrades dock, från att ha varit en typisk bubbla, till en inte helt allvarligt menad Messerschmitt.

Men viktigast är att nu har vi en väl fungerande klubb och vi skall se till att det även i framtiden kommer att göras tre hjulspår i vägen. Och vi skall träffas under trevliga former, och den huvudsakliga frågan skall inte vara hur mycket pengar våra ögonstenar är värda. För jag hoppas verkligen att detta skall kunna få fortsätta att vara en hobby som ligger inom rimlighetens gränser för en vanlig familjeförsörjare med vanlig arbetarlön. Det finns så mycket annat att välja på för dem som vill visa att de har FÖR mycket pengar.

DE SAMMANSLAGNA KLUBBARNA

Av Anders Johnsson

De två kapitel som ni nyss läst är skrivna för 10 år sedan och vi har valt att trycka dem oförändrade i denna Jubbla eftersom den delen av historien inte förändrat sig. Det var som sagt vid årsskiftet 87/88 vi slog ihop klubbarna, och sen rullade det på några år under MHS-flaggen. MHS sade sig vara stolta över oss, och vi var helnöjda med samarbetet, men strax före årsskiftet 93/94 kom en blixt från klar himmel. Då fick vi beskedet att MHS bestämt att fr.o.m. årsskiftet skulle alla medlemmar i märkesregistren vara direktmedlemmar i MHS. Vi var ungefär 550 medlemmar då, och ungefär ett hundratal av oss var redan MHS-medlemmar. Vi bedömde att högst ett hundratal av de övriga medlemmarna skulle vara möjliga att “tvinga” in i MHS.  Enda lösningen var alltså att ställa sig på egna ben och så här med facit i hand så blev det ju en knuff framåt för oss. Vi tillsatte en interimsstyrelse och registrerade oss som en ideell förening. Och i mars 1994 hade vi vårt första årsmöte. Redan till hösten 1994 sökte vi och fick medlemskap i MHRF (MotorHistoriska RiksFörbundet) som är en sammanslutning av cirka 150 veteranfordonsklubbar.  Ja, sen har ju allt rullat på med diverse träffar. Tyvärr är det långt ifrån alla medlemmar som har möjlighet att dyka upp på träffarna, men något som verkligen är glädjande är att vi har behållit många medlemmar i 10-20 år trots att fordonen ännu inte kommit i trafik. Det får man väl ta som ett tecken på att Bubblan är uppskattad.